Har firat min första påsk utan snö och utan min familj (tror jag) men med min nya alldelens egna familj. Vi har haft en lugn och skön påskhelg med släkten på Tristans pappas sida. Ätit gott, njutit av solen och tystnaden (och mörkret). På kvällen när vi skulle natta Tristan hittade jag knappt hans mun när vi hade släckt lampan. Tur att han är duktig på att leta upp sin mat själv.

Tristan har fått solglasögon och de kom väl till pass när vi var ute, så skönt för honom att slippa sitta bakom suffletten.

Under helgen då vi har träffat massa folk, en del nya och en del nygamla, har jag fått en ny pojke. Han har varit så otroligt nöjd hela tiden, skrattat och sprungit runt i sin gåstol. Sovit jätte bra (utom en natt då han var lite dålig i magen) och ätit ännu bättre. Det är en fröjd att ha med honom och sova borta, var lite orolig för hur han skulle reagera när han träffade så mycket folk med tanke på att han börjat bli rädd för vissa människor. Men det visade sig att den oron var i onödan.

Tristan busar med sin faster

Han har börjat med nya ljud. Väldigt höga toner men också mer ordliknande ljud, le le le och ma ma ma (hoppas på ett mama snart).

Mitt hjärta höll på att brista när jag lämnade honom inne med två släktingar för att gå ut och kolla vad de höll på med i garaget. När jag kom in igen (5 minuter senare) rann det tårar i hela ansiktet på lilleman. Han var så otroligt ledsen och hade blivit det direkt jag gick ut genom dörren och han upptäckte att jag var borta. Kände mig som värsta boven som hade lämnat honom, min lilla morsgris, men det är nog bra både för honom och för mig.

På vår promenad i lördags hittade vi massa vårtecken.

Krokus vid en sten, ishäng som tinade snabbt i den härliga vårsolen och en huggorm.