Igår var det en helt underbar dag. Solen sken, det börjar bli riktigt grönt ute och det var varmt. Efter fm tuppluren och intag av en lunch klädde vi på oss, satte oss på bussen och åkte till slottsskogen. Där mötte vi upp några vänner, mumsade på glass och tittade på djuren.

Tristan blev mest förtjust i fåglarna och faktiskt tror jag att de små, icke inhängnade, vanliga fåglarna var mer intressanta än de underbart vackra påfåglarna.

Tristan åt lite mellis på en stock och provgick sina söta converse, som är aningen förstora. Måste försöka hitta ett par skor som sitter bättre på lilla tjockisfötterna.

När dagarna är så här bra önskar jag att de aldrig tog slut. Att alla dagar var så här mysiga och underbara, att vi bara kunde mysa utomhus alla tre och att vardagen aldrig skulle få börja igen. Samtidigt så är det väldigt skönt med vardag för oftast så händer det så mycket på dagarna och tyvärr kanske det ibland går alldelens för fort.

Denna tidstanke slog mig hårt på morgonen när jag sorterade tvätten och hittade kläder som Tristan fick i present när han föddes. När han fick de kläderna (i storlek 80) så kändes den tiden som en evighet fram. Jag tänkte att han skulle kunna ha de när han är ett år och att det då skulle vara sommar. Lade de längst ner i lådan med förstora kläder och nu ligger de där i vår tvätthög. Missberäknade kanske åldern i förhållande till storleken men snart är det sommar och snart har det här första året tagit slut. Jag vill aldrig att det ska ta slut, jag vill vara hemma så här hela dagarna. Mysa med Tristan i all evighet, besöka biblioteket, öppna förskolan, träffa vänner och leka hemma. Tror att jag börjar få lite jobbångest och det blir inte bättre av att jag måste sätta mig ner och skriva en cv.

När jobbångesten dyker på mig försöker jag tänka på att hela våren är kvar och sommaren också. Att jag ska njuta så mycket som möjligt av att kunna gå ut, sätta mig och min son på en filt med lite fika och ha det så där härligt skönt. Suga ut det bästa av varje sekund och njuta fullt ut. Antagligen så kommer det hela tiden att komma underbara dagar och tillfällen hur gammal han än blir och hur livet än utvecklar sig. På bussen igår var det en liten liten bebis som började gråta. Då tänkte jag på att min mamma sa när Tristan föddes att man hörde att han var nyfödd på gråten, då förstod jag inte vad hon menade men det gör jag nu. När han var så där liten och grät som bara en nyfödd kan göra tänkte jag att jag ville behålla den tiden länge och den tanken slår mig hela tiden..."det är den här tiden, nuet som jag vill behålla"