Har idag försökt packa väskan för imorgon men det tog sin lilla tid. Lika mycket som hamnade i väskan hamnade utanför.

Nästan så att jag inte känner igen min son.

Nu när han har börjat krypa är han så otroligt nöjd. Han gnäller inte längre, inte alls. Han kryper omkring på golvet, smyger in i sovrummet när vi inte ser. Drar fram lådan jag har under sängen med underkläder och strumpor och sopar golvet med de.

Han upptäcker varje dag ny ställen han inte varit på tidigare och undersöker de in i minsta vrå.

Trodde han var försvunnen idag. Bortrövad eller uppäten av ett monster. Han var i sovrummet och lekte, jag såg hur han öppnade dörren till klädkammaren och hur han kröp in där. Helt plötsligt blev det väldigt tyst. Jag ropade hans namn, inget svar. Jag ropade igen, flera gånger, och fortfarande inget svar (han brukar tillslut svara när man ropat nog många gånger).

Jag smög in mot sovrummet för att se vad han gjorde, kikade in bakom dörren till klädkammaren och där...där fanns ingen. Helt borta. Fattade ingenting, jag såg ju hur han kröp in där. Stänger dörren och tittar in i sovrummet. Ingen pojke. Bortrövad, försvunnen på ca 2 minuter. Hur gick det till, vem hoppade in genom det stängda fönstret eller kom in genom den låsta dörren och gick förbi mig utan att jag såg?

Hjärtat började slå lite fortare och tankarna snurrade, han kan inte vara försvunnen...det går bara inte.

Efter vad som kändes som en evighet, vilket förmodligen var någon sekund, ser jag honom. Eller nej jag ser inte honom men en rörelse som påminner om honom. Gardinen som vi har för bokhyllan vajar. Det vita tyget rör sig som ett spöke och där bakom sitter han. Hur nöjd som helst drar han ut böcker, garner och penslar. Min underbara son, hur kom han dit så fort?

Livet är underbart!