...och vad det har gått fort.

För ett år sedan låg jag på förlossningen på Mölndals sjukhus, det var soligt och varmt och värkarna kom tätt tätt tätt.

Kl två på natten åkte vi in för en kontroll, jag var öppen två centimeter och vi bestämde oss för att åka hem och vila. Vi hann precis komma hem, göra iordning lite fika så satte värkarna igång. Från kl 5 kom de med en minuts mellanrum fram till klockan 16.55 då lilla hjärtat kom ut.

Det känns som att det var igår det hände samtidigt som det känns som att han har varit med oss i flera år. Konstigt hur två så olika känslor kan kännas så starka samtidigt.

Igår firade vi skrutten med tårta och släkt. Det var mycket trevligt och Tristan tyckte tårta var mums. Han tyckte även att han skulle kladda ner hela mig, golvet och sig själv. Men det är väl sådant man får göra när man har kalas.

Tycker det är häftigt att tänka på hur mycket som utvecklas i den lilla kroppen på så kort tid. På ett år har han lärt sig sitta, stå och gå. Krypa (om man nu kan kalla hans stil för krypa), "prata" och peka. Greppa och kasta, skratta och skrika.

Ett litet liv!