Jag vill så mycket att jag blir stressad över att jag inte har tid till allt.

Eftersom jag är borta ca 12 timmar om dagen så vill jag hinna leka med skruttis, umgås med min sambo, förbereda mig för morgondagen, blogga och bara slappa. Skruttis går självklart först eftersom han lägger sig någon timme efter jag kommit hem. Lägger jag honom somnar jag själv och får inget gjort. Gör jag inte det så försöker jag göra allt samtidigt för att få tid över till att andas innan jag måste lägga mig.

Trivs jätte bra på mitt nya jobb och det var fantastiskt roligt att träffa mina elever idag. Väldigt, väldigt intensivt men roligt. Kommer bli intressant och utvecklande att jobba med en ny ålder.

Har kommit på att jag är verkligen en bussmännsika (önskar bara att jag slapp vara borta så länge). Tycker det är kul att se på alla människor, gillar att fundera på var de är på väg och se allt lugn och stressen. Ibland önskar jag att jag hade ett usb-minne inbyggt i mitt huvud, skulle vilja få ner alla mina tankar men är alldelens för dålig på att formulera mig och oftast har jag glömt bort vad jag tänkte skriva när jag får tid att skriva. Trodde att jag efter 14 månaders ledighet skulle ha mist min förmåga att vakna när bussen närmar sig jobbet. Men nej då, den sitter djupt rotad i ryggmärgen. När bussen börjar bromsa in i backen som möter en T-korsning, då vaknar jag. Dags att plinga och kliva av. Det slår aldrig fel.

En annan sak som är fantastiskt med att förflytta sig på morgonen, det är att gå genom Nordstan kl 6 på morgonen. Det är tyst, kanske lite hissmusik, några människor som precis som jag är påväg och så denna doften av skurmedel som är underbar. Ska jag någon gång göra ett brott så ska jag stjäla detta skurmedel.

Det är tråkigt att vara ifrån skrutten hela dagarna men samtidigt så vet jag att han är hemma och har det mysigt med pappa. Det gör det hela lite lättare. Igår var det dock lite väl jobbigt. Det kom en elev med mamma och syskon och hälsade på inför skolstarten och detta syskon var ungefär i Tristans ålder. Bebisen började "prata" och jag började nästan gråta. Det var riktigt jobbigt och jag ville springa till bussen för att komma hem till mitt lilla hjärta.

På hemmaplan händer det massor. Han pratar hela tiden, åt igår mat som inte var mixad för första gången och han blir bara stadigare och stadigare. Snart är det dags att inhandla pottan.

Magen är inte helt bra, vi får den inte att vara stabil utan det är antingen eller. Vi ska börja om med laktulos idag, morgon och kväll. Känns som att han blir lite imun mot sådant som tidigare fungerade som väldigt lösgörande. Önskar bara att han får bli bra snart.